smurfmamma

Oj här kommer ett inlägg till väldigt snabbt. Jag känner för att skriva av mig lite och då är väl det här det bästa stället?  Jag har många funderingar om livet och dess väg. Jag känner att jag har ett bra jobb och en väldigt fin familj som jag är väldigt stolt över. Men ändå finns den där känslan som funnits i alla år. En känsla som jag inte kan sätta ord på. Men som nog i grund och botten handlar om mitt fruktansvärt dåliga självförtroende... Som jag har kämpat med det i alla år men kan hantera ganska väl. Jag har många funderingar som handlar just om mig och hur jag ska göra det bästa av varje minut i livet. Det kan handla om djupa grejer men också små fåniga saker som att jag i nästa paus/andetag ska hänga tvätt...  Jag jobbar otroligt mkt med mina medvetna brister, det är inte nödvändigt att hänga tvätten just vid det tillfället vad kan hända liksom? Tvätten dör??? Oh MY!! 

Det var ett litet exempel men ni förstår grejen?  

Just nu är jag också inne i en period (eller har varit i flera år) som är väldigt bekväm hemma. Jag är typ rädd för att gå utanför dörren, alltså då menar jag ta mig till stan osv. Jag klarar att röra mig till mataffärer men är jag i klädaffärer då vill jag bara hem. Jobbigt med mkt folk och hjärtat klappar några extra slag. Jag tar mig ut ändå just för att medvetet jobba med mina rädslor och vad jag tror är ångest attacker men vad vet jag , jag är ingen dr.  Å när vi ändå är inne på dr så är det ytterligare ett ställe jag inte vill gå till...  Jag går om jag får en kallelse men gärna inte frivilligt. Men ändå så gör jag det ibland för att jobba med mig själv...  Oftast är man ju sin egen dr iallfall. Har väl 90% av gångerna rätt diagnos på mig själv. 

 

Härmed dömmer jag mig själv till:kronisk migrän, virus infektion i halsen, cellförändringar , och en släng av panik ångest.... 3/4 har jag garanterat. Det där panikångest vet jag knappt vad det är men det är bara något jag tror.  

 

Shit va jag svamlar /see ya